En Aspiebloggare

Barndomsminne finns det ju massor av, men ja väljer att berätta om det första som dök upp i mitt minne, nämligen hundar. Mina gudföräldrar har under hela min uppväxt haft hundar. Hur måna hundar och vilka raser de har haft totalt sett vet jag inte, men de jag känner till är bland annat Ajsa och Arjo som båda två var av rasen Chow Chow. En ras jag faktiskt inte sett så många hundar av. Kan inte minnas att jag sett någon mer än de som mina gudföräldrar hade. Men en enkel sökning på google visar att det måste finnas bra många fler, bara det att jag själv inte sett dem.

 

Faktum är att jag inte har så väldans många minnen av Ajsa och Arjo, men jag minns tydligt att min gudmor berättade att en sak som var unikt just för chow chown var att de hade blå tunga och det var något jag blev riktigt fascinerad av.

 

Jag har även av min mor fått höra att mina två första meningar som barn var "olle ute kacka tuttut" och "Ajo itit mej" så dessa hundar var med stor sannorlikhet en stor del av min allra tidigaste barndom.

 

Lite senare kom taxen Tuva in i bilden, ja hon hette egentligen Tua, men redan från första stund kallades hon för Tuva. Hon flyttade hem till mina gudföräldrar som liten valp och blev skolad i jaktens ädla konst. Men utöver det så var hon under många år min bästa vän. Jag kunde verkligen prata med Tuva om allt, precis allt, och hon lyssnade. Hon älskade lika mycket som jag att ligga och gosa på sängen.

 

Åren gick och Tuva växte upp, Arjo och Ajsa ja de dog båda två. Med tiden kom även taxen Ida in i bilden och Tuva fick diabetes som vi fick behandla med insulinsprutor morgon och kväll. Även jag lärde mig att ta en engångsspruta och fylla den med lagom mängd insulin och ge Tuva vad hon behövde ha i nackskinnet.

 

Älskade Tuva fick också uppleva att lilla Ida småstöddiga hussehunden Ida växte upp och fick valpar. Men då jag vid 18 års ålder började på folkhögskola, ja då var Tuva en gammal tant som levt färdigt större delen av sitt liv och efter en tids sjukdom så dog hon. Än idag kommer det dagar då jag saknar henne så det gör ont i kroppen. Men fler är dagarna då jag minns all glädje vi delade, då vi var ute på prommenader och små utflykter, när hon övernattade hos mig. Eller när hon smet upp till mig i Ragges stuga och sov under täcket hos mig.