En Aspiebloggare - 14. R.I.P
0

Då tiden stannade upp

Nu har det gått lite tid och jag har fått lite distans och acceptans. Fortfarande kommer det dagar som känns oerhört tunga, men det finns nu även bra dagar.
 
 
Den 20 december 2018 kl. 17:24 är dock ett för evigt inetsat datum i mitt huvud. Med tiden kanske klockslaget faller i glömska, men vad som skedde då kommer jag nog aldrig att glömma. Det sägs ju att tiden läker alla sår, men så är det verkligen inte. Tiden läker inte själsliga sår, tiden kapslar in dem så att de med tiden blir lättare att leva med. Men vissa ärr finns alltid kvar och glöms aldrig.
 
Vi skall ju alla den vägen vandra förr eller senare, men det blir ändå lika tufft när dagen kommer. Allt blir ett enda stort virrvarr och fullkomligt kaos, både mentalt, känslomässigt och vardagligt. Trotts det som sker försöker man att leva vidare genom att ta minut för minut i början, sen timma för timma. Efter ett tag blir det dag för dag och hur länge, jag det vet jag inte. Det sker fortfarande dagligen händelser som gör att jag vill ringa till mamma, berätta vad barnen sagt, vad jag sett, läst eller hört. Jag kommer på mig med att vara på väg att ringa och tiden stannar upp och fryser till för en stund igen när verkligheten slår mig med full kraft igen. Jag kan ju inte ringa till mamma längre.
 
Tro mig när jag skriver detta, hur mycket man än tror att man är förberedd, man är det inte, inte ett dugg. Verkligheten blir tuff efter, som västa bergodalbanan. Klamra er fast och håll i er för glatta livet i era vardagliga rutiner. Endast genom dem och era nära och kära kan ni få den styrka och kraft som krävs för att ta hand om allt som måste fixas med bodelning, bouppteckning etc som hör ett dödsbo till och sen är det ju begravningen och allt som hör den till. Det känns som rätt lite, men när man befinner sig mitt i allt så är det som ett obestigbart berg av alla "måsten".
 
Mamma, du fattas mig och jag saknar dig. Jag är fylld av så mycket blandade känslor. För din skull är jag glad att det gick så "fort" och "smärtfritt". Jag tror inte ens du hann förstå vad som hände och den tron håller jag fast vid för det ger mig aningen av sinnesro. Men om jag är självisk, "om man nu får vara det" så hade jag ju såklart velat ha kvar dig längre, mycket längre. Du var ju inte gammal. 
 
Sen alla dessa obesvarade frågor, de som ingen mer än du kan svara på, och inte ens du kan svara på dem längre. Varför ställde jag dem aldrig till dig medan jag kunde? Och så de alla undrar men ingen kan svara på. Var är du nu? Vad händer efter döden? Lever du vidare fast någon annansstans? Varför finns inga besökstider i himlen? Finns himlen? Är det där du är nu? Varför finns ingen trappa upp så jag kan besöka dig, bara för en dag och sen gå hem igen?
 
Var du än är nu, så tror och hoppas jag att du ändå vakar över oss, lite som en "skyddsängel" men framförallt så hoppas jag att du har det bra ochh att du äntligen har fått ro i din rastlösa själ.