0

Allhelgonadagen för mig

Till skillnad mot Halloween som ju kan vara kul när det gäller att se folks kreativa utklädnader men som jag i övrigt inte uppmärksammar så var det en viktig dag för mig igår.
 
Så länge tillbaka som jag kan minnas så har jag alltid försökt att ta mig till en minneslund efter mörkrets inbrott på allhelgona. Det är verkligen något aldeles speciellt att gå omkring på kyrkogården just den kvällen och se den aldeles upplyst av folk som tänker på någon de saknar.
 
Igår var första allhelgona för mig i minneslunden på Oxelösunds kyrkogård. Även fast vi kom dit ett tag efter 18, efter att personal gått hem och de inte längre bjöd på fika (något jag inte ens viste att de skulle göra förrän jag tittade på hemsidan) så var det magnefikt. Aldrig har jag sett sådan ström av folk som kommer in och går runt på kyrkogården. Hela vägen var full av bilar som stod i kö eller som parkerat, vi såg folk i alla åldrar och även djur.
 
Bland annat mötte jag en hund jag träffat tidigare, men nu var hon nyklippt. Hennes matte var med också, men hon bar inte alls på en mjukiskanin som ja först trodde, hon bar på sitt ljuvliga lilla barnbarn klädd i ljus mössa med öron.
 
Jag tände mitt ljus, mös i skenen av alla andra tända ljus och sände några tankar till de jag saknar. Efteråt kände jag mig mycket lättare om hjärtat. 
 
02. Aspie, alla helgons dag, allhelgonadagen, kyrkogård, minneslund;
0

Meningsfull vardag för mig

Förr var jag på en daglig verksamhet. Det fungerade för mig i början då målet var att bryta isoleringen och komma ut bland folk. Men efter hand sattes det allt mera fokus på att det skulle vara en meningsfull aktivitet och där sket det sig lite för mig kan man väll säga. 
 
Lagen kräver och komunen lovar meningsfull aktivitet men det är något som är extremt svårt att hålla. De hittar på aktiviteter men missar att vi alla är olika individer med skilda intressen och varierande funktionsnedsättningar som på olika vis har uppgraderat oss. För mig käncdes den dagliga veerksamheten efter hand allt mer monoton och långtråkig och jag upplevde mer och mer hur den i stället förr att lyfta mig snarare drog ned mig i tristess.
 
Nu äntligen har jaag funnit det som förgyller min vardag och hjälper mig att skapa rutiner och komma upp på dagarna. Våra egna hundar är en mycket stor del i det hela, det var nog där mitt intresse vaknade upp och jag insåg hur bra de får mig och må och att de får mig att komma ut och även prata med folk. Nu har jag även fått äran att få bli "dagmatte" till en aldeles ljuvlig tös med bestämda åsikter. Det gör det hela om möjligt ännu mera meningsfullt för mig. Inte bara att jag får njuta av en till hunds närvaro, jag får dessutom också känna att jag gör nytta då jag hjälper den fina tjejens familj dagtid när de är upptagna med annat.
 
Jag tycker om att känna mig meningsfull och känna att jag gör något bra, det tycker nog de flesta om. Jag tycker självklart också om att träffa folk. Men i lagoma doser. När jag träffar människor så måste jag tänka mera på vad jag säger och hur jag uppträder. Det liksom dränerar mig på energi, även fast det är trevligt. Med hundar kan jag vara mitt eget vanliga avslappnade jag. De gillar mig lika mycket även om jag har en dag då det bara blir promenader, soffmys och kel.
 
02. Aspie, LSS - lagen om särskilt stöd och service till vissa funktionshindrade, daglig verksamhet, dagmatte, hundar;
0

Livets ensamma trappa

Ibland käns livet verkligen riktigt ensamt och tufft och rent av orättvist. Säkert känner alla så ibland och nu är det så för mig. Livets trappa känns verkligen riktigt hopplöst ensam och tuff att klättra i just nu.
 
När man verkligen vill något ända in i djupet av sitt hjärta men målet känns fullständigt omöjligt att uppnå, då blir det ibland som ett stort svart hål inom en som sakta och obarmhärtigt slukar allt i sin väg. I varjefall är det så det känns och det är en riktigt tuff känsla som jag inte unnar någon att känna. Maktlösheten som uppstår när man inte kan påverka det som sker, det käns grymt, det gör ont, det känns inte rätt, inte på något sätt.
 
Jag vill inte ha det såhär, jag vill inte stå mitt i en samling människor och känna mig ensam. Men just nu finns det inget annat sätt. Inte annat än att klamra sig fast i livbojen av hopp som ändå sägs vara "det sista som överger" och hoppas, hoppas, hoppas att det någon gång sker ett mirakel och att det då är min tur. Men, medan jag väntar på det i min ensamhet så samlar jag den envishet jag ändå har inom mig för att fortsätta ta livet framåt en dag i taget, ett steg i taget även om resan ibland känns meningslös. Men jag vet ju att jag ändå inte är ensam även om det ibland känns så. Jag har ju ändå mina barn och mina hundar och de är verkligen mina guldklimpar, vad skulle jag ta mig till om jag inte hade dem? Ja, det vill jag inte ens tänka på!