0

Meningsfull vardag för mig

Förr var jag på en daglig verksamhet. Det fungerade för mig i början då målet var att bryta isoleringen och komma ut bland folk. Men efter hand sattes det allt mera fokus på att det skulle vara en meningsfull aktivitet och där sket det sig lite för mig kan man väll säga. 
 
Lagen kräver och komunen lovar meningsfull aktivitet men det är något som är extremt svårt att hålla. De hittar på aktiviteter men missar att vi alla är olika individer med skilda intressen och varierande funktionsnedsättningar som på olika vis har uppgraderat oss. För mig käncdes den dagliga veerksamheten efter hand allt mer monoton och långtråkig och jag upplevde mer och mer hur den i stället förr att lyfta mig snarare drog ned mig i tristess.
 
Nu äntligen har jaag funnit det som förgyller min vardag och hjälper mig att skapa rutiner och komma upp på dagarna. Våra egna hundar är en mycket stor del i det hela, det var nog där mitt intresse vaknade upp och jag insåg hur bra de får mig och må och att de får mig att komma ut och även prata med folk. Nu har jag även fått äran att få bli "dagmatte" till en aldeles ljuvlig tös med bestämda åsikter. Det gör det hela om möjligt ännu mera meningsfullt för mig. Inte bara att jag får njuta av en till hunds närvaro, jag får dessutom också känna att jag gör nytta då jag hjälper den fina tjejens familj dagtid när de är upptagna med annat.
 
Jag tycker om att känna mig meningsfull och känna att jag gör något bra, det tycker nog de flesta om. Jag tycker självklart också om att träffa folk. Men i lagoma doser. När jag träffar människor så måste jag tänka mera på vad jag säger och hur jag uppträder. Det liksom dränerar mig på energi, även fast det är trevligt. Med hundar kan jag vara mitt eget vanliga avslappnade jag. De gillar mig lika mycket även om jag har en dag då det bara blir promenader, soffmys och kel.
 
02. Aspie, LSS - lagen om särskilt stöd och service till vissa funktionshindrade, daglig verksamhet, dagmatte, hundar;
0

Livets ensamma trappa

Ibland käns livet verkligen riktigt ensamt och tufft och rent av orättvist. Säkert känner alla så ibland och nu är det så för mig. Livets trappa känns verkligen riktigt hopplöst ensam och tuff att klättra i just nu.
 
När man verkligen vill något ända in i djupet av sitt hjärta men målet känns fullständigt omöjligt att uppnå, då blir det ibland som ett stort svart hål inom en som sakta och obarmhärtigt slukar allt i sin väg. I varjefall är det så det känns och det är en riktigt tuff känsla som jag inte unnar någon att känna. Maktlösheten som uppstår när man inte kan påverka det som sker, det käns grymt, det gör ont, det känns inte rätt, inte på något sätt.
 
Jag vill inte ha det såhär, jag vill inte stå mitt i en samling människor och känna mig ensam. Men just nu finns det inget annat sätt. Inte annat än att klamra sig fast i livbojen av hopp som ändå sägs vara "det sista som överger" och hoppas, hoppas, hoppas att det någon gång sker ett mirakel och att det då är min tur. Men, medan jag väntar på det i min ensamhet så samlar jag den envishet jag ändå har inom mig för att fortsätta ta livet framåt en dag i taget, ett steg i taget även om resan ibland känns meningslös. Men jag vet ju att jag ändå inte är ensam även om det ibland känns så. Jag har ju ändå mina barn och mina hundar och de är verkligen mina guldklimpar, vad skulle jag ta mig till om jag inte hade dem? Ja, det vill jag inte ens tänka på!
0

En hand på nosen

Tidigare idag då Donna och jag gick ut så såg vi först en ambulans och en akutbil som stod utanför en av portarna tvärs över gatan. Sen när vi kom ned till skolan såg jag ett jättefint träd. Men det ovanligaste skedde när vi kommit en bit bort mot fågeldammen till.
 
Där gick en mamma med massa barn. Ett av barnen såg Donna och fullkomligen sprang mot Donna och satte sin lilla hand rätt på hennes nos. Sen sprang han vidare och kom snart tillbaka och klappade henne på huvudet. Sista gången klappade han henne på ryggen.
 
Allt detta utan att först fråga om det gick bra att hälsa. Nu gillar ju Donna barn och tål det mesta så med henne var det inga problem, men tänk om det varit en annan hund, en som tex är rädd för barn eller av annan anledning inte gillar dem. Nåja, Donna njöt av uppmärksamheten i allafall.