Genomförkyld
Jag vågar anta att jag inte är den enda som "tycker synd om mig själv" när exempelvis en förkylning kommer och "slår undan" benen på mig och alla symtom staplas på hög. Men det innebär ingalunda att jag uppskattar, gillar eller ens välkomnar dessa oinbjudna känslor. De bidrar ju knappast till att jag ska bli frisk fortare, snarare till att ja ska finna symtom på symtom och istället känna mig risigare för var dag som går.
Varför är det så svårt att styra sina känslor och tankar och solla bort de oinbjudna och varför blir detta alltid svårare när man fryser av förhöjd temp, halsen är full av taggtråd, näsa och öron kliar konstant och pappret tar ständigt slut av ideliga snytningar?
Jepp, det är ett faktum. Även jag har krockat med en basill och jag hatar det. Sen som om inte det skulle räcka så är det snö, slask och regn ute också. Jag vill ju ha sol och värme!