Livets ensamma trappa
Ibland käns livet verkligen riktigt ensamt och tufft och rent av orättvist. Säkert känner alla så ibland och nu är det så för mig. Livets trappa känns verkligen riktigt hopplöst ensam och tuff att klättra i just nu.
När man verkligen vill något ända in i djupet av sitt hjärta men målet känns fullständigt omöjligt att uppnå, då blir det ibland som ett stort svart hål inom en som sakta och obarmhärtigt slukar allt i sin väg. I varjefall är det så det känns och det är en riktigt tuff känsla som jag inte unnar någon att känna. Maktlösheten som uppstår när man inte kan påverka det som sker, det käns grymt, det gör ont, det känns inte rätt, inte på något sätt.
Jag vill inte ha det såhär, jag vill inte stå mitt i en samling människor och känna mig ensam. Men just nu finns det inget annat sätt. Inte annat än att klamra sig fast i livbojen av hopp som ändå sägs vara "det sista som överger" och hoppas, hoppas, hoppas att det någon gång sker ett mirakel och att det då är min tur. Men, medan jag väntar på det i min ensamhet så samlar jag den envishet jag ändå har inom mig för att fortsätta ta livet framåt en dag i taget, ett steg i taget även om resan ibland känns meningslös. Men jag vet ju att jag ändå inte är ensam även om det ibland känns så. Jag har ju ändå mina barn och mina hundar och de är verkligen mina guldklimpar, vad skulle jag ta mig till om jag inte hade dem? Ja, det vill jag inte ens tänka på!