Du fattas mig!
Att veta att du för alltid kommer att finnas inom mig och att jag aldrig kommer att glömma dig hjälper inte alltid och det hälper inte nu.
Förr kunde jag prata med dig, jag kunde se dig och höra dig och jag kunde ta i dig.
Inget av det kan jag längre, din närvaro börjar suddas ut och jag märker dig inte längre på samma vis som förr. Inget är som förr och nu när jag verkligen hade behövt dig. Behövt få en uppmuntrande kram, en axel att luta mig mot och dina visdomsord viskade i mitt öra, ja, ni finns du inte här!
Mitt i det svartaste svarta så fattas du mig! Tänder en rökelse och hoppas att du kommer till mig så jag känner din närvaro även fast det nu gått 13 år sedan du dog och lämnade oss alla at själva vandra vidare på våra stigar.