En Aspiebloggare

Många av er vet redan vad som har hänt och vad jag gjort senaste tiden när jag varken haft tid, lust eller möjlighet att uppdatera bloggen.

 

Den 3 mars runt 18-tiden (midnatt i Thailand) ringer Om, min fars flickvän till mig. Då börjar kaoset. Min far har blivit allvarligt sjuk och kan inte väckas hemma hos Om.

 

Telefonförbindelsen är jättedålig och både min och Oms engelska är riktigt dålig. Dessutom är Om så skärrad och rädd att hon bara pratar Thai, vilket jag inte kan.

 

Men jag förstår situationens allvar och ringer min mor och frågar om hon känner någon som kan engelska. Det visar sig att hennes sambo kan engelska. Så han får ringa upp Om.

 

Exakt hur allt gått till har jag inte klart för mig. Men min far kommer till ett dåligt, dyr privatsjukhus i Thailand. Sen kopplas även SOS International in, min farbror och min bror ger sig av hem till min far och letar efter försäkringspapper vilket de efter en stund också hittar. Uppgifterna förmedlas till SOS International som ombesörjer att min far förflyttas till Bangkok Hospital i Ratchasima med ambulans.

 

Kort efter ankomsten till det sjukhuset drabbas han av hjärtstillestånd. Men efter stora insatser av de duktiga thailänska läkarna så får de till slut igång honom och han läggs i respirator med hjärtövervakning. Under eftermiddagen den 4 mars meddelas vi av SOS International att min far är döende och får frågan om vi vill resa till honom.

 

Självklart ville jag det, men jag hade varken pass eller hemförsäkring. Underbara Coola norrlänskan hjälpte mig att fixa det och SOS International bokade flygbiljett till Thailand samt htellrum åt mig och min farbror. Den 5 Mars runt 13:30 steg jag på planet till Thailand på Arlanda. Jag hade ingen aning om vad jag skulle mötas av då jag väl kom fram till Thailand. Skulle min far fortfarande leva?

Jag har nog aldrig känt mig så glad och lättad som då jag kom till sjukhuset och kom upp på ICU (intensiven) där min far låg. Han levde, och han var piggare. Han andades själv, hade förvisso syrgasmask, men han andades själv och var vaken och medveten om att jag kommit.

Jag tog hans hand i min och höll länge länge, hade svårt att släppa taget för att ta mig till hotellet.

 

När jag kommit till sjukhuset var det som om han fick tillbaka livsgnistan och verkligen började ämpa för jag såg förbättring från dag till dag.

 

Den 20 mars kommer han att komma tillbaka hem till Sverige och det längtar jag efter. Även om han är bättre och kommer att överleva så är det jobbigt att ha honom närmare 800 mil (fågelvägen) bort.

 

Jag känner mig så maktlös och frustrerad. På bilden nedan är Olle och hans flickvän Om.

När ag skulle lämna Thailand ville jag inte resa med den chaufför som SOS International fixat fram. Han körde verkligen som en biltjuv. Vid flera tillfällen trodde jag att min sista stund var kommen. 

Enda gången chauffören tog det lugnt var då inga bilar fanns i närheten på vägen. Men fanns det någon att köpa om gjorde han det och det var rena rama vansinnesomkörningarna. Fanns det inga lediga filer skapade han filer genom att helt sonika tränga sig emellan.

 

Så glad att Om kunde få sin bror Bandit som kör taxi i Bangkok att köra oss till flyget i Bangkok. Han körde lugnt och sansat hela vägen och var trevlig trotts att vi inte kunde prata med varandra. Han kunde endast thai.