En Aspiebloggare

Faktum är att det är bra mycket svårare att flytta nu än det var då jag var ung och flyttade komunalt.

Nu har jag fler saker att ta hänsyn till och då menar jag inte bara att fixa el, adressändring och koppla in bredband. Det är så mycket mer att tänka på. Barnen,  hunden och hamstern får inte glömmas mitt i allt.

Sen att jag ständigt går med ångest över att jag aldrig får svar från de jag frågat om de kan hjälpa till med flytten gör inte saken lättare.

Barnens far tillåter heller inte att jag frågar vilka som helst,  nä det skall vara folk han känner sig trygg med.

Tyvärr vill han inte hjälpa mig att bli av med ångesten genom att då fråga dessa personer. Han bara säger "det ordnar sig". Suckar tungt!

Jag begriper bara inte hur det kan ordna sig. I hans bil går det inte i  mycket,  inte har han heller någon dragkrok på sin bil så släp fungerar inte heller.

Givetvis jobbar han även natt och måste sova på dagen. När och hur allt ska lösas upptar all min vakna tid.

Sen att han nu ikväll sagt åt mig hela två gånger att jag kan flytta redan nu minskar knappast bördan. Snart orkar jag inte mer. 

Jag behöver snart en paus från livet. I min dumma enfald trodde jag att vi skulle kunna sammarbeta men nu börjar jag tvivla.

Jag ville faktiskt inte skiljas. Jag ville fortsätta vara gift men bo på olika ställen. Men vad han, barnens far vill vet jag inte. Han pratar aldrig med mig om vad han känner.

Jag vet att jag ekonomiskt förlorar på att fortsätta vara gift med honom iom att jag exempelvis inte kan söka bostadsbidrag i och med att vi samräknas. *suck*