Dagen då jag får Psykbryt
Jag sitter just nu och funderar som bäst på hur sjutton jag ska sammanfatta den här dagen, bilden med texten "psykbryt" stämmer rätt bra.
I hålan där jag bor kan jag snabbt konstatera att ingen vet något och alla gissar.
Jag är mitt i en flytt, jag har mina funktionsnedsättningar och ett stort behov av att få möjlighet till mental återhämtning. Något många säger "jag förstår", men faktum är att få förstår ett skit och bara säger så, kanske av artighetsskäl eller så har de lärt sig från barnsben att det är bättre att låtsas att de förstår än att faktiskt vara ärlig och säga "jag förstår inte".
Låt säga såhär, för en normalstörd person är en flytt jobbig, det är både praktiska saker som ska fixas, adressändringar, el, hemförsäkring och mycket annat som ska tänkas på. Men det ska också packas och struktureras. Sådant kan göra en "normalstörd" utmattad. Men för de mesta, om de får sova gott en natt och äta god mat med familjen så är de ofta på banan igen dagen efter.
Fungerar det så för mig? Nä, inte riktigt. Jag behöver få göra saker på mitt sätt och i min takt. Jag kan inte säga exempelvis "om två veckor är flytten klar". För jag vet aldrig själv efter att ha gjort något om det kommer ta en dag att återhämta mig innan jag kan fortsätta eller om det kommer ta längre tid. Jag kan inte sätta en sluttid innan jag kan "se målet" och veta säkert att jag hinner.
Detta är något min "personal" är offörmögna att förstå. Sen, "personalen" är meningen att de ska underlätta min dag och min vardag. Men istället ger de mig mer ångest än något annat. Jag känner mig vansinnigt obekväm med dem. Jag "tassar på tå" och vet inte vad jag kan säga och till vem. All denna osäkerhet fullkomligt äter upp mina energireserver snabbare än jag lyckas fylla dem och nu är jag så nära dränerad på energi som jag möjligtvis kan bli utan att ligga helt apatisk.
Nu till problemet. Jag har ett andrahandskontrakt och vill nu veta om jag har 1 eller 3 månaders uppsägningstid. Jag hade hoppats att det skulle stå på hyreskontraktet men det gör det inte. Jag själv anser att det är fullkomligt rimligt att vilja veta hur lång uppsägningstid jag har just för att kunna räkna ut när jag ska säga upp lägenheten.
Har satt min godman på att försöka få fram det och ja, där strular det för ingen verkar typ veta. De jag hyr av säger "det är en månad", nästa person inom samma enhet säger "jag tror det är en månad, men ring till hyresvärden (den som hyr ut till de jag hyr ifrån), de säger: nä vi vet inte, prata med dem du hyr av". Seriöst, ingen vet, alla gissar och de enda som säger "det är en månad" kan överhuvudtaget inte ange en källa. Det gör ju mig nervös.
Ja menar, tänk om jag räknar med 3 månaders uppsägningstid och så säger jag upp lägenheten med det i beräkningen att jag har 3 månader på mig att bli klar med allt. Sen kommer bekräftelsen och så är det plötsligt bara en månad. Då blir det ju panik och jag kör av vägen känslomässigt, krashar...
Är det istället atrt jag räknar med en månad, och så säger jag upp och så, shit då är det 3 månader. Ja då lär ju min ekonomi totalhaverera.
Så är det då så underligt att jag vill veta, innan jag säger upp lägenheten? Jag tycker inte det.
Sen det läskiga, personalen, deras chef och den som beviljar stödet diskuterar med varandra. Men de vet inte vad de pratar om.
Exempel: Personal kom idag, de säger "din godman har sagt upp lägenheten, du har bara 4 veckor på dig. Kontakta den som beviljar stödet, hen kan svara på alla frågor gällande boendet".
Alltså... nej... Min godman som jag har nu är den bästa av de bästa. Hen kanske inte kan alla regler och paragrafer. Men hen är ärligheten själv och gör inget utan min vetskap. Hen har inte sagt upp kontraktet. Hen kan inte ens göra det utan mitt klartecken och antingen en fullmakt av mig alternativt att vi gör det tillsammans.
Min godman ringde till den som beviljar stödet, enligt denne så var det inte superbrottom med allt, denne ville mest veta hur jag tänker kring framtida stöd. Men den som beviljar stödet kunde inte svara på hur lång uppsägningstiden var utan hänvisade till chefen för funktionsstöd. Godman kontaktar då denne och nä, trotts att personalen hade sagt att min god man hade sagt upp lägenheten så säger då chefen att nej så var det inte, så hade de inte sagt till personalen utan vad de ville veta var när jag tänkte säga upp lägenheten. Så alltså, personalen uppfattar att deras chef säger något till dem men chefen i sin tur säger att nej så var det inte. Och mellan dem kommer då jag ikläm.
Jo men så atte... Den ena vet inte vad den andra säger. Sen hade personalen tydligen upplyst chefen för funktionsstöd om att lägenheten var nästan tom. Seriöst, jag har massor med möbler och flyttlådor m.m kvar. För en normalstörd kanske det ser ut som om det är nästan ingenting kvar. Men för mig är det mycket kvar. Två hushåll ska bli ett och mycket av mitt ska sorteras ut och slängas, skänkas och säljas för allt kommer helt enkelt inte att få plats. Det är ett pussel som i varjefall mitt huvud behöver lite tid för att hantera, och man kan ju tycka att ett ställe som funktionsstöd inom LSS borde ha viss erfarenhet och förståelse och framförallt kunskap om att folk med funktionsstörning ibland behöver mera tid och göra saker på ett annat sätt för att till slut komma till samma mål...
Personalen som var hos mig upplyste ju som sagt om att de uppfattat att min godman hade sagt upp lägenheten = stämmer ej. Sen när jag ringde till min godman om det, ja då bokstavligen klättrade personalen på mig, sade åt mig att jag skulle vara tyst och lyssna på hen och så försökte hen säga vad min godman skulle göra m.m. Jag kände mig kvävd och trängd då personalen inte klarade av att behärska sig och ge mig utrymme att få prata med min godman i lugn och ro.
Jag kände hur luftrören snördes åt, hur jag fick svårare att andas, hur illamåendet kom, hur pulsen hela tiden ökade till jag kände den hamra i öronen. Personalen kom under hela tiden närmare och närmare och närmare mig. Till slut var jag tvungen att sätta upp handen, göra stopptecken och säga "nu får du backa lite". Märk väl, jag sade "backa". För mig betydde det, bokstavligen, backa några meter eller gå till ett annat rum. Personalen däremot blev såklart sur och drog istället... *suck*
Jag kan absolut förstå om chefen för funktionsstöd vill veta när jag ämnar säga upp lägenheten. Bland annat för att de ska kunna plannera insatser och när de kan ta emot någon annan som beviljats LSS m.m. Men man kan ju tycka då att ett första steg är att öppna upp för en diskussion. Ett SMS till mig med tex "Hej, jag heter XX och jobbar inom funktionsstöd. Vi har fått uppfattningen om att du vill flytta. Vi behöver ha ett möte så´du får veta hur du ska säga upp lägenheten och insattser och så vi får veta hur du tänker så vi kan göra en planering framåt". Men nej, deras väg är att prata med personalen som de tror ska aggera språkrör åt mig. Men det blir ju svårt då jag som sagt inte litar på personalen och vaktar min tunga väl i deras sällskap. Erfarenheterna har liksom lärt mig att inte lita på dem. Att de inte kan/vill kommunicera med varandra, att de gissar och fyller i vad de tror det ska vara istället för att ta reda på fakta...
Så trött och less på detta.