Min älskade luffare är hemma igen
Den här dagen blev allt annat än vad som var plannerat.
Jag vaknade av att telefonen ringde i morse. Såg att det var min älskade luffare. Då skulle jag ringa tillbaka, men jag hann inte. Han ringde igen. Jag förväntade mig att han skulle säga att han blir sen på jobbet. Men nej, riktigt så var det inte. De första han sade var "jag är på lasarettet", då hann jag tänka en massa tankar, den ena läskigare än den andra. Men till slut fick jag fram att det inte var något allvarligt.
Men oredan det skapade i mitt huvud var allt annat än lättkontrollerat. Fick i varjefall fram att han trodde han skulle få komma hem ikväll, men att det kunde bli imorgon. Detta var alltså innan ronden på morgonen och hans största problem (som lätt blev mitt problem) var att hans mobil behövde laddas och laddaren var hemma. Jag behöver verkligen kunna nå honom, så det blev att jag tog bussen in så jag kom till lasarettet lagom till besökstiden började. Men, sen tog det en bra stund att hitta rätt, för såklart var han inte i huvudbyggnaden. När jag väl hittat rätt, ja då delade han sal med en annan, så dit in fick jag inte gå. Han kom ut och sen satt vi i hisshallen ett tag.
Efter en stund gick han tillbaka in på rummet för att vara där när läkaren kom och få sin mat. Under tiden satt jag i hisshallen tillsammans med ena sonen som då också kommit till lasarettet.
Flera sådana här äventyr vill jag inte ha på ett tag nu. Jag kände mig verkligen trasig, knappt ens halv när min älskade luffare var på sjukhus. Usch å fy...
Det positiva dock, de har kollat igenom honom ordentligt nu, och remisser för flera undersökningar, återkoppling med neurolog och remiss till vårdcentralen för uppföljning är skickade.
