En värkvardag
Jag kan inte annat än att säga att jag är grymt imponerad av de som lever med kronisk värk. Hur orkar de liksom, trotts att de har ont så lever de och sätter inte sitt liv på paus. Trotts att de har ont orkar de resa, träffa folk, vara glada och sociala, hur? Hur bär de sig åt? Det är verkligen imponerande.
Själv har jag nu haft ont i några veckor och jag är så trött på det. Känner mig inlåst i en riktigt dum kropp just nu. Inte bara att jag måste tampas med huvudet och min mentala ork, nu måste jag även tampas med min fysiska ork. Att knapra värktabletter som om de vore mintpastiller känns bara så otroligt fel. Jag gillar det inte alls och funderar mycket på vad som är orsaken. Axeln är verkligen helt fucked up. Tummen med, men där har jag i varjefall fått en lågisk förklaring. Både läkaren och arbetsterapeuten som hjälpte mig att pröva ut en tumortos sade att tummen är överansträngd. Hmmm... Jag har ju inte gjort så mycket mer än det vanliga, har det med åldern att göra att kroppen liksom börjar slitas ut. Många tankar och en hel den gnäll inom mig just nu...