Psykisk obalans
Ända sedan barnsben har jag haft perioder då jag mår sämre och perioder jag mår bättre. För mig är det normalt och något jag lärt mig leva med, för något annat sätt vet jag inte om. Mitt mående är liksom en del av mig.
Ofta, väldigt ofta numera så är mitt mående i balans, men då och då blir det kaos. Ibland utan att jag kan koppla samman det med något, och ibland av yttre faktorer som jag kan sätta ord på.
Det är olika. Kaoset jag känner inom mig syns inte alltid på min utsida. Med åren har jag blivit rätt bra på att maskera. Men sena kvällar så tittar kaoset fram när jag ligger i min ensamhet. Då kan det kännas som om jag håller på att slitas i bitar inifrån och ut.
När allt fungerar som det ska och kaoset lyser med sin frånvaro som det ofta gör under längre perioder. Ja då känns min hjärna som den högra bilden där klossarna är strukturerade. Men sen kommer perioder då min hjärna känns mera som kaos (vänstra bilden).
Just nu känns det mesta som kaos, men för att förtydliga, jag har inga självmordstankar på något vis, det är jag för feg för. Vilket jag är glad över. Men jag är också för nyfiken på vad som kommer hända på nästa livsblad samtidigt som nya kapitel skrämmer mig och får mig ut balans. Nu verkar det som om jag kanske står inför början på ett nytt kapitel vilket fått mig ur balans och skapat kaos i mitt liv.
Nu ska jag lägga mig och försöka kurera min evinnerligt jobbiga och envisa förkylning. Snyter hur mycket gegga som helst och halsen är precis tjock av slem som bubblar sådär otäckt när jag andas och liksom ger "lockkänsla" när jag ska svälja. Feberkänsla i hela kroppen även fast febertermometern inte ger utslag. Tjohej så skönt!