0

Släken är värst/bäst och sjukstuga

Ibland bara har jag sådana dagar då hjärnan liksom översvämmas av tankar och känslor. Ni vet, dagar då man liksom bara måste släppa på trycket.
 
Jag är övertygad om att alla har sådana dagar men hur de hanterar det är väldigt olika, en del tar till alkohol, andra tar till nävarna, vissa trycker ned andra för att själva få må bättre en kort stund. Men jag, ja skriver av mig. På så vis blir känslor lättare för mig att hantera, att liksom sätta ord på dem.
 
Detta med släkten. Min personliga släkt, den jag fått genom födsel är väldigt liten och en sådann del jag liksom inte kan välja, jag kan bara välja om jag vill ha kontakt eller inte. Sen har vi släkten jag fått genom mina barn, den är betydligt större men där finns också flera val, vilka vill jag ha kontakt med, vilka vill jag träffa ofta med mera. Men de valen finns ju även från deras sida och det är ju inte alltid jag och de vill det samma.
 
Hur som helst, genom de gångna åren har jag samlat på mig en hel del erfarenhet vad det gäller släkter och ja, vissa dagar är jag glad att ha dem. Andra dagar då är jag väldigt glad att inte ha dem. Min mor tex, henne saknar jag offantligt mycket, men livet går vidare ändå och hennes åsikter i vissa situationer, ja dessa är det en ren lättnad att slippa bli påmind om hela tiden. Speciellt de gånger då hon tyckte jag gjorde fel, de belyste hon ofta och gärna, men när jag gjorde rätt, ja de fick inte på långt när lika mycket uppmärksamhet. Resultatet av det är att jag nu snart 3 år efter hennes bortgång inte kan minnas när hon faktiskt gett mig beröm. Hon  har säkert gjort det, men jag minns dem inte.
 
Med detta sagt vill jag uppmana alla föräldrar oavsett ålder på era barn att tänka på att berömma dem. Personligen tror jag inte att man kan berömma sitt eget barn för mycket. Samhället står för att trycka ned och lära allt negativt den hårda vägen, så hjälp era barn. luft upp dem med beröm och skapa trygga självständiga barn som vågar lita på sig själva och sina egna instinkter, som  vågar göra fel, lära av dem och har styrkan att göra om och göra rätt.
 
Släkten är bäst, men ibland vill de så väl, men visar de på så tokigt sätt så man själv bokstavligen mår skit och då kommer känslan i bästa fall att släkten är värst I sämsta fall sjunker man riktigt djupt i ett mörkt hål och lyckas bara se sina egna brister och då kommer istället känslor i stil med "jag är sämst", "jag är värdelös", "Jag gör allt fel", "jag kan ingenting"
 
Sådana känslor vill vi föräldrar inte ge våra barnn. Men på något vis verkar det vara ett långtgående "arv" att utan att vi ens tänker på det eller menar det så ger vi våra barn sådana känslor. Det gäller att tänka sig för innan och inte efter. Lättare sagt än gjort, ja det vet jag av erfarenhet.
 

 
Lillbus är fortfarande sjuk. Men idag var tempen inte lika hög som igår. Hon verkar dessutom vara lite piggare de stunder då hon är vaken och visar mer intresse för mat/dryck så förhoppningsvis är det på väg åt rätt håll nu. Jag tycker dessutom att det känns som om hon hittills hostat mindre än hon gjorde igår.