0

Översvämning igen

Tyvärr är det inte första gången det blir översvämning just här, det blir det efter typ vartenda regn. Men den här gången var det betydligt mer vatten än jag tidigare sett vid Oxelögatan 13B / 15A. Det var en bit över 1 dm djupt i kanterna och steg medan jag såg på. Dessutom var det strömt på sina ställen, tex vid lilla gången mellan gångvägen och parkeringen vid buskar och gräset. Vattnet hade redan stigit över trotoarkanten eller vad jag nu skall kalla det och håller på och tar gräset i besittning.

Just där jag stod blåste det inte, men ändå var det vågor i vattnet. Vid lunch var jag ute med hundarna och gick där och då fanns det inte mer vatten där än någon annanstans. På eftermiddagen var det någon som felanmälde det till kommunen, men de verkade som vanligt rätt ointresserade eftersom de inte åtgärdat felet. Åerstår nu att se hur länge vi skall ha den "sjön" på det helt malplacerade stället innan komunen vaknar upp och gör något som syns åt problemet. Det är ju ett återkommande problem för de boende där.
 
 
0

Söndagsresan i kylan

I söndags startade vi med att Fredrik sov efter jobbet. Sen stuvade vi in Elmo i bilen och åkte iväg för att hämta Busfias kompis Hundflickan.
 
Tillsammans med Hundflickan skulle vi nämligen åka till Eskilstuna och hämta dottern som tillsammans med min hund Baloo var på besök hemma hos jäntas pojkvän med familj över helgen. Men innan vi åkte dit så gjorde vi en avstickare till Rusta i Folkesta. Inte heller där hade de refillerna med hundbajspåsar som sedan länge varit slut på Rusta hos oss. Men jag hade ändå tur, jag hittade min gran och granmatta ändå.
 
När vi väl kom fram dit där jänta var med sin pojkvä så kom hon, Baloo och killen ut och mötte oss, som tur var. Sen gick vi upp en stund, med oss hade vi såklart även Elmo som trotts lite skällande ändå skötte sig rätt bra med katterna. Det var riktigt kul att träffa dotterns killes mor och hennes sambo. Modern är ju trotts allt en gammal väninna till mig, och dotterns son träffade jag första gången då han var en liten liten kille med napp som låg kvar där man lade honom. Men nu har han minsan vuxit upp och blivit en riktigt lång kille.
 
Sen när vi åkte hem blev det ju inte riktigt den väg Fredrik hade tänkt sig, det bidde via Katrineholm istället, men det gick ju det med och hem om vi. Hundflickan fick vi väcka då vi kom hem till henne, men hon vaknade nog aldrig riktigt så det kändes allt tryggast att följa med och se till att hon kom in ordentligt.
0

Byggkaos och familjekalabalik

Just nu sitter jag här inne och försöker koppla av efter att ha kommit in med alla hundar. Våra egna och den jag är dagmatte åt.
 
Det går väl inte helt lätt att koppla av skall erkännas. Utanför väsnas det hela tiden, traktorer som brummar och saker som dunsar och klonkar så gammelhunden skäller och drar med sig våra småhundar i skällandet.
 
Utanför porten råder totalt kaos och fastighetsägaren har bett oss boende att gå genom förrådet när vi ska i och ut, speciellt dagtid då de arbetar med dreneringsarbetet utanför. Dock tycker jag att hyresvärden missat några saker i sin önskan, för de som har svårigheter att röra sig och exempelvis använder rollator så är det svårt att gå genom förrådet då det den vägen endast finns en brant trappa att ta för att komma ut. Lika svårt är de för barnfamiljer med barnvagn. För oss hundägare är det heller inte så smart då det mer eller mindre alltid är massa krossat glas utanför förrådsdörren. Sen har vi alla ungdommar i huset. Alla har ju inte som mina barn egna nycklar vilket är nödvändigt för att kunna gå genom förrådet. Kommer du inifrån huset behöver du nyckel för att komma in i förrådsgången, kommer du utifrån behöver du nyckel för att öppna den dörren som leder mellan förrådsgången och trappen utanför.
 
Sen som om det inte räcker med det så knäcktes jag som förälder ännu en gång nu i morse då ena sonen totalt spårade ut. Började anklaga både sin bror och mig för att ljuga. Sen kunde han som vanligt inte hantera vare sig sitt humör eller sin ilska och för säkert tusende gången bara denna månad så fick jag höra "jag vill inte leva, jag ska ta livet av mig". Sådant är vardagsmat att få höra från den grabben tyvärr. Jag har fått höra sådant ända sedan han var typ 4-5 år så jag vet vid det här laget att han inte menar något med det mer än att han inte vet hur han ska hantera situationen som uppstått på ett bättre sätt. Men trotts det så gör det ändå ont inom mig och jag bokstavligt känner hur jag smulas sönder mer och mer för var gång jag hör det. Det finns en gräns för hur mycket man som förälder orkar. DEn gränsen är jag nu farligt nära. Jag behöver en paus, jag behöver hämta andan och finna ny kraft och energi... någonstans... om jag ska ha en chans att orka mer. Jag vill inte ständigt behöva känna mig som en värdelös och dålig förälder, jag vet att jag inte är det, men känslan finns ändå som ett tungt ok på mina axlar.