0

Byggkaos och familjekalabalik

Just nu sitter jag här inne och försöker koppla av efter att ha kommit in med alla hundar. Våra egna och den jag är dagmatte åt.
 
Det går väl inte helt lätt att koppla av skall erkännas. Utanför väsnas det hela tiden, traktorer som brummar och saker som dunsar och klonkar så gammelhunden skäller och drar med sig våra småhundar i skällandet.
 
Utanför porten råder totalt kaos och fastighetsägaren har bett oss boende att gå genom förrådet när vi ska i och ut, speciellt dagtid då de arbetar med dreneringsarbetet utanför. Dock tycker jag att hyresvärden missat några saker i sin önskan, för de som har svårigheter att röra sig och exempelvis använder rollator så är det svårt att gå genom förrådet då det den vägen endast finns en brant trappa att ta för att komma ut. Lika svårt är de för barnfamiljer med barnvagn. För oss hundägare är det heller inte så smart då det mer eller mindre alltid är massa krossat glas utanför förrådsdörren. Sen har vi alla ungdommar i huset. Alla har ju inte som mina barn egna nycklar vilket är nödvändigt för att kunna gå genom förrådet. Kommer du inifrån huset behöver du nyckel för att komma in i förrådsgången, kommer du utifrån behöver du nyckel för att öppna den dörren som leder mellan förrådsgången och trappen utanför.
 
Sen som om det inte räcker med det så knäcktes jag som förälder ännu en gång nu i morse då ena sonen totalt spårade ut. Började anklaga både sin bror och mig för att ljuga. Sen kunde han som vanligt inte hantera vare sig sitt humör eller sin ilska och för säkert tusende gången bara denna månad så fick jag höra "jag vill inte leva, jag ska ta livet av mig". Sådant är vardagsmat att få höra från den grabben tyvärr. Jag har fått höra sådant ända sedan han var typ 4-5 år så jag vet vid det här laget att han inte menar något med det mer än att han inte vet hur han ska hantera situationen som uppstått på ett bättre sätt. Men trotts det så gör det ändå ont inom mig och jag bokstavligt känner hur jag smulas sönder mer och mer för var gång jag hör det. Det finns en gräns för hur mycket man som förälder orkar. DEn gränsen är jag nu farligt nära. Jag behöver en paus, jag behöver hämta andan och finna ny kraft och energi... någonstans... om jag ska ha en chans att orka mer. Jag vill inte ständigt behöva känna mig som en värdelös och dålig förälder, jag vet att jag inte är det, men känslan finns ändå som ett tungt ok på mina axlar.
0

Den långa väntan på blue

I april då Babblis fyllde år så fick han ett presentkort av mig och Fredrik på ett biobesök och mat ute.
 
Väntan för sonen kändes nog evighetslång, men igår var det då äntligen dags.
 
Grabben valde att vi skulle äta tacos så det gjorde vi på Rasta vid Nyköpingsbro.
 
Sen efter det så åkte vi till Ica Oppeby och köpte lite godis. Men jag hittade inget vatten med sugpropp där och inte heller någon chokladrulle med mintsmak och det sistnämnda är ett riktigt måste för mig när jag skall på bio. Så ett besök till lilla Coop fick det bli också innan vi till slut var redo att bege oss till bion.
 
Bsbblis snälla bror Jojohan ställde upp occh var hemma med hundarna så vi kunde åka. Något aom vi alla uppskattade väldigt mycket. Självklart fanns det mat han kunde ta hemma och så hade han fått lite chips och dipp att festa på också.
 
 
Efter flera dagars velande fram och tillbaka kunde vi också enas om en film som kändes ok för alla.
 
Starwars och andra konstiga filmer kan jag bara inte med. Men när Fredrik föreslog Jurassic World Fallen Kingdom så nappade jag direkt då jag hittills gillat alla Jurassic Park och Jurassic World filmer jag sett. Tack och lov tyckte även Babblis att den verkade intressant och det var ju liksom A och O eftersom biobesöket var hans present från oss.
 
Väl framme vid biografen såg jag att de gjort om en hel del sedan mitt senaste besök och i mitt tycke var förändringarna helt klart till det bättre. Inte lika luftigt och lyhört längre, mysigare inrett med många sköna soffgrupper att sitta i när man väntar på sin film. 
 
Vår film visdes i salong 5, en ganska liten salong med endast 5 bänkrader, men med gott om benutrymme vid alla rader. Vi satt på rad 2, enligt Babblis önskemål. Själv hade jag tur och fick sitta på kanten och bara ha Fredrik som granne på raden.
 
Babblis gillade filmen men vid ett tillfälle, just innan Blue dök upp så gömde han huvudet i tröjan. Själv tyckte jag att det var spänning genom hela filmen.
 
0

Minikalas med migrän

Det vanliga brukar vara att Fredrik, svärmor eller Babblis får migrän när det är något. Men så var det inte i söndags då vi var till svärföräldrarna för ett minifirande av Babblis som har fyllt 14. 
 
Denna gång var det jag som fick migrän. Jag var med när vi åt lasagnen som sonen önskat och när han öppnade paketen. 
 
Vi kom lite tidigt så det blev liksom lite bakvänd ordning och han fick börja med att öppna paketen och sen åt vi efter det.
 
Vad som hände sen vet jag inte för mitt huvud krashade och jag drog mig undan och vilade och lyckades faktiskt somna. Blev väckt av Fredrik när han tyckte att det var dags att bege sig hemåt igen. Men jag tror grabben blev nöjd ändå trotts att det var mest kläder han fick. Men så som han skjutit i höjden på sista tiden så har han nog insett själv också att han behöver kläder.