Född med segerhuva
Natten till den 3 februari jobbade Fredrik som vanligt medan jag blev allt mer övertygad om att en liten tjej förberedde sig för sin entre. Under hela natten hade jag värkar. Så farligt ont gjorde de inte utan var hanterbara och gick att andas igenom. Det gjorde att jag själv aldrig riktigt uppfattade hur nära förlossningen jag faktiskt var.
Jag ringde till Fredrik några gånger under natten och kollade hur det gick, men tyckte liksom att han kunde jobba klart.
Vid 5:30 då han kom hem från jobbet fick han ringa till förlossningen och meddela att vi skulle komma in. Då var jag säker, även om jag fortfarande trodde det skulle dröja länge än.
Vid 7:13 hade jag blivit inskriven på förlossningen och de tyckte att jag skulle pröva att gå till toaletten. Väl där var det inte mycket kiss som kom, kanske två, tre droppar. Däremot kände jag ett vansinnigt tryck nedåt, samtidigt som jag upplevde det som att världen började snurra.
Fredrik fick således trycka på larmknappen medan jag hasade mig ned på golvet. Hur många som kom när han larmade vet jag inte men fler än två var de i varjefall lyckades jag registrera medan jag låg på golvet och höll mig krampaktigt i foten till badkaret och andades genom värkarna som snabbt övergick till krystvärkar.
Någon frågade mig om de fick hjälpa mig av med byxorna vilket jag såg som en självklarhet. Förlossningen gick knappast att stoppa och att bli generad var det liksom inte läge för.
Medan värkarna slet i min kropp så hör jag hur de vill att jag ska resa mig och förflytta mig till förlossningssängen. Resa sig visade sig vara omöjligt i det läget, men med en sjudjäkla vilja lyckades jag krypa till förlossningssängen som de flyttat närmare. Jag lyckas ta mig upp i den och kort efter får jag lustgasen som jag länge längtat efter.
Sen minns jag inte så himla mycket mer. Jag och lustgasen är otroligt bra vänner och jag kan verkligen släppa kontrollen när jag får lustgas. Jag hör hur barnmorskan ber mig att krysta. Hur man verkligen krystar vet jag inte så jag valde att andas vidare med lustgasen och låta min kropp visa mig vad jag skulle göra. Det visade sig vara ett riktigt lyckat beslut eftersom jag själv aldrig kände när Minimyrans huvud kom ut, jag kände bara en känsla som närmast kan liknas vid att en hal ål bestämt glider ut ur mig. Det han endast gå ynkliga två minuter mellan att jag lyckades ta mig upp i förlossningssängen till dess att hela lilltjejen hade kommit till världen.
Det kanske kan bero på att vår lilla tjej föddes med segerhuva, vilket jag förstått inte alls är jättevanligt även om det såklart förekommer. Redan vid 7:30 föddes vår lilla söta tjej, bara en kort stund efter att vi kommit till förlossningen. Dock hade hon bajsat i vattnet så hon var en aning kletig och bajsig då hon kom ut, men barnmorskan trodde inte att hon gjort det under förlossningen utan tidigare under graviditeten.
Innan vi åkte in var jag lite orolig för att skickas hem eftersom jag inte var tillräckligt öppen, men det behövde jag aldrig oroa mig för. Jag var nämligen fullt öppen redan, då jag kom till förlossningen.
Denna gång fick jag även föda liggandes på sida som jag velat tidigare gånger men då har de istället velat ha mig liggandes på rygg vilket inte alls känts lika bra. Sammanfattningsvis så har detta varit min absolut bästa förlossning.
Minimyrans Apgar: 9-10-10
Född: 3 februari 2020 kl. 7:30
2736 gram
49 cm
32 cm huvudomfång