Känslorna knackar på
Oj, så full jag är av känslor. Allt känns så konstigt, som om jag liksom varit "avstängd" eller som i "dvala" sedan mamma dog i december -18. Jag har liksom förföljts av ett lugn men ändå en stor overklighetskänsla, som om allt bara var på låtsas, som en dröm. Som om mamma skulle komma tillbaka.
Inte ens själva begravningen var speciellt jobbig, eller jo, jobbig var den. Men på något vis inte som nu. Nu börjar sanningen komma ifatt mig, precis som verkligheten och med den alla känslor.
Stenen har kommit på plats på mammas grav och imorgon är det dags för urnsättning. Igårkväll insåg jag till min fasa att jag glömt att köpa ängeln jag ville ha med till urnsättningen. Det fick bli en oplannerad blixtvisit till blomsteraffärn idag för att köpa en.
När jag satt i bilen hem och höll i ängeln så fylldes hela jag av masa känslor, de blev som en hård kall knut i magen på mig. Plötsligt kändes allt så läskigt definitivt. Sorg, saknad, ensamhet, tomhet, ilska, kärlek, tacksamhet, allt i ett enda kaos som bara snurrade runt fortare och fortare inom mig.
