0

Byggkaos och familjekalabalik

Just nu sitter jag här inne och försöker koppla av efter att ha kommit in med alla hundar. Våra egna och den jag är dagmatte åt.
 
Det går väl inte helt lätt att koppla av skall erkännas. Utanför väsnas det hela tiden, traktorer som brummar och saker som dunsar och klonkar så gammelhunden skäller och drar med sig våra småhundar i skällandet.
 
Utanför porten råder totalt kaos och fastighetsägaren har bett oss boende att gå genom förrådet när vi ska i och ut, speciellt dagtid då de arbetar med dreneringsarbetet utanför. Dock tycker jag att hyresvärden missat några saker i sin önskan, för de som har svårigheter att röra sig och exempelvis använder rollator så är det svårt att gå genom förrådet då det den vägen endast finns en brant trappa att ta för att komma ut. Lika svårt är de för barnfamiljer med barnvagn. För oss hundägare är det heller inte så smart då det mer eller mindre alltid är massa krossat glas utanför förrådsdörren. Sen har vi alla ungdommar i huset. Alla har ju inte som mina barn egna nycklar vilket är nödvändigt för att kunna gå genom förrådet. Kommer du inifrån huset behöver du nyckel för att komma in i förrådsgången, kommer du utifrån behöver du nyckel för att öppna den dörren som leder mellan förrådsgången och trappen utanför.
 
Sen som om det inte räcker med det så knäcktes jag som förälder ännu en gång nu i morse då ena sonen totalt spårade ut. Började anklaga både sin bror och mig för att ljuga. Sen kunde han som vanligt inte hantera vare sig sitt humör eller sin ilska och för säkert tusende gången bara denna månad så fick jag höra "jag vill inte leva, jag ska ta livet av mig". Sådant är vardagsmat att få höra från den grabben tyvärr. Jag har fått höra sådant ända sedan han var typ 4-5 år så jag vet vid det här laget att han inte menar något med det mer än att han inte vet hur han ska hantera situationen som uppstått på ett bättre sätt. Men trotts det så gör det ändå ont inom mig och jag bokstavligt känner hur jag smulas sönder mer och mer för var gång jag hör det. Det finns en gräns för hur mycket man som förälder orkar. DEn gränsen är jag nu farligt nära. Jag behöver en paus, jag behöver hämta andan och finna ny kraft och energi... någonstans... om jag ska ha en chans att orka mer. Jag vill inte ständigt behöva känna mig som en värdelös och dålig förälder, jag vet att jag inte är det, men känslan finns ändå som ett tungt ok på mina axlar.