Mardrömsdygnet
I fredags 17/3 runt kl. 19 började jag få ont i magen. Först kom det smygandes men runt 21 var jag helt säkr på att det var ett gallstensanfall. Men senare blev ja lite osäker eftersom anfallet inte liknade tidigae anfall jag haft. Efter ett tag då Alvedon och Voltaren inte hjälpte ett smack så fick Fredrik ringa till sjukvårdsrådgivningen som i sin tur hänvisade oss till Akuten inne i Nyköping.
När jag väl kom dit så hade jag så in i helvete ont att jag inte viste vad jag skulle göra med mig och vart ja skulle ta vägen. Det gick rätt fort så kom jag in på ett akutrum, fick svara på massa frågor och fick en läskig kanyl. Sen inleddes en otroligt lång väntan innan läkare till slut kunde komma.
Då beslutades att jag skulle få en supp Spasmofen. Nu kommer jag inte ihåg tiderna exakt, men omkring 03 på natten fick jag åka hem för att sova. Sen omkring klockan 10 den 18/3 skulle jag vara tillbaka och då gå direkt till röntgen.
På röntgen satte de en kanyl igen för att ge kontrast intravenöst inför röntgen. Det var en riktigt läskig upplevelse. Det kändes som om jag skulle kissa på mig, brinna upp inifrån och kvävas under omking 30-45 sekunder, sedan lättade det.
Efter viss övertalning gck de me på att ta bort kanylen *tack och lov*. Tillbaka till akuten för att vänta. Under lång tid fick jag sitta i väntrummet och vänta. Men till slut fick jag träffa en sköterska som tog fleraprover som jag först tyckte kändes fullständigt onödiga, men hon förklarade varför de var så viktiga och då kändes det lite bättre. Den manlige sköterskan som var me fixade sedan fram en britts åt mig och en filt oc då han hört hur otäcka jag tyckte kuddarna var, de bara halkade omkrin och gav liksom inget stöd. Då tog han ett eget initiativ och tog två filtar som han vek ihop och stoppade in i ett örngott. Det blev så mycet bättre så nästa gång jag såg honom gå förbi så fick han beröm för det. De värmde i mig att se honom le me hela ansiktet av berömmet.Säkeligen får de höra mera negativt än positivt av allt för många patienter. Just därför är jag noga med att beömma sådant som ag verkligen uppkattar.
Efter en lång väntan kom de och berättade att de ville ha upp mig på röntgen igen eftersom bilderna var otydliga. När ja kom upp fick jag dricka riktigt äcklig kontrastvätska. Sen var det dags för en ny röntgen. Efter det gick jag tillbaka till akuten och lade mig på "min" brits i korridoren. Jag bad själv att få vara i koridoren eftersom jag avskyr att stängas in på rum. Jag känner mig isolerad och bortglömd inne på rummen.
Efter ännu mera väntan så kom en sköterska omkring 13:30 och körde in mig på ett rum. För nu äntligen hade läkaren tittat på röntgenbilderna och kommit för att prata med mig. Även fast anfallet känds annorlunda mot tidigare anfall så fick jag veta att dt var ett gallstensanfall och inget annat. Anledningen till att allt tagit så lång tid var det att eftersom anfallet kändes annorlunda samt att jag gjort en gastric bypas 2012 så ville de försäkra sig om att det inte var någon komplikation som tex tarmvred eller läckage som tillstött.
Men jag fick klartecken att gå hem omkring kl. 14. Läkaren skulle även skicka recept på Spasmofen. Men jag skall fortsätta som tidigare, vid första symtom på gallstenanfall så skall jag ta Alvedon och Voltaren suppar som vanligt. Det är bara om de inte hjälper om jag skall ta Spasmofen för att försöka häva anfallet så jag förhoppningsvis slipper åka in till akuten. pasmofenen skall ja bara ta som sista utväg eftersom en är narkotikaklassad, innehåller morfin och massa annat starkt och dessutom är beroendeframkallande.
Att lägga mig under en kniv och operera bort gallblåsan är inget jag vill göra i första hand. Inte om det finns andra sätt som fungerar. Operation är för mig den absolut sista utvägen. Dessutom är operation ingen garanti för att slippa gallstensanfall. Ett fåtal får ändå dessa anfall eftersom gallgångarna i regel lämnas kvar vid operationen.
