En Aspiebloggare - Gengåvans Admins kryssar =)

Oct 01

20:07 1

Gengåvans Admins kryssar =)

Mitt i veckan, men det kändes som om det vore helg. Onsdagen den 28/9 träfades vi som är Admins i Gengåvan för första gången utanför nätet. Ja ok, Carro och Annelie hae träffats innan men ingen av dem hade

träffat mig.

Jag brukar alltid vara sjukt nervös innan jag träffar någon första gången, men inte den här gången. :-) Jag var så otroligt förväntansfull så jag bara längtade. Dagarna innan kändes nästan som om de stod stilla.

Men lite nervositet kom ändå på slutet, när jag satt där på terminalen och visste att deras buss snart skulle komma in, då var det plötsligt ett gäng fjärilar som hittade min mage. Men rätt vad det var såg jag en tröja jag kände igen. ja jag vet, jag känner inte igen ansikten och speciellt inte första gången. Detta problem hade de sköna tjejerna minimerat utan att faktiskt veta om det genom att skicka "selfies" när de var på bussen. Tröjan jag såg satt på Annelie och då släpte den värsta av nervositeten.

Men hjälp, de kom ju in, hur gör jag nu? Jag fick totalt hjärnsläpp i huvudet när sköna Annelie kom fram mot mig. Jag glöme totalt bort hur man hälsar på folk. Fast jag tror inte de märkte hur det ryckte i mig och hur jag höll mig fast i stolen som om den vore en livboy och undrade om jag skulle hinna springa och gömma mig. Men allvarligt, hon stod och tittade på mig mindre än en meter bort. Det hade ju varit mer pinsamt att springa iväg med svansen mellan benen än att bara resa sig upp och kasta sig ut i det okända.

De få stegen fram kändes lite som när jag stod högst upp i ett 10 meters hopptorn och skulle till att hoppa för första gången när jag var på kollo. Men så, tack och lov, jag var framme och hon fick en kram. Då var det nästan som om hon aggerade dammsugare och liksom slukade alla känslor som höll på att övermanna mig och plötsligt kände jag mig lugn och behaglig. Hur gick det till liksom?

Enda gången jag hittills upplevt att någon haft sådan effekt på mig så har de varit riktigt lugna norrlänningar. Hmm.. Nåja, sen var jag så avkopplad att jag faktiskt inte ens minns om jag hälsade på Carro, men jag tror att jag gjorde det... eller? Nja oavsett vilket så verkar det som om det gick bra för hon varken morrade eller högg åt mig så något rätt måste jag ha gjort. ;)

Väl ombord på båten letade vi rätt på hytten och det var ju ett kapitel för sig själv. Det är ju likom tur att hyttnyckeln bara passar i den hytt man har, annars kunde vi ju sett vad som helst innanför den stängda dörren.

Men till slut kom vi då rätt och satte oss i hytten och bytte gåvor med varandra. Ja istället för att posta dem till varandra så tog vi dem med och gav varandra på båten.

Carros min när hon öppnade några paket och främst då det dottern gjort var helt obetalbar. Annelies min var lika mysig den fast på ett helt annat vis, "oj, hade jag önskat på det, nämen, de hade jag glömt". Alltså wow, så härliga tjejer, jag kände direkt hur det klickade, de var verkligen sig själva. Precis så härliga som ja trodde de skulle vara, bara mycket härligare och ännu skönare eller hur jag nu ska säga. Positivt överraskad, och jag som älskar dialekter blev inte alls besviken. Det spelade ingen roll vem av dem som öppnade munnen, i mina öron lät de som den vackraste av sånger så fort de talade, jösses så jag njöt.

Middagsbuffe blev det ju också såklart, men köerna var ju hiskeliga så vi tog maten i lite udda ordning men trevligt hade vi, både med varandra och med bordsgrannarna. Vi snackade, umgicks och pratade kommande förändringar m.m Efter middagen blev det lite vila, lite titta i Taxfree, rökrum, rökturer ute och sen drinkar, snack, surr och nötter och skumma killar som kom och ville det ena och det andra, men alla fick de nobben. Fast bartendern, han var ju rena ögongodiset han.

Tänk, jag viste inte att ett rökrum kunde vara så kul, ja de stinker förvisso, men jöses vad skumt folk man kan stöta på där inne och speciellt när en i sällskapet fungerar som en magnet och liksom bara drar till sig alla medan hon inte gör annat än att försöka njuta av sin cigg i lugn och ro. :-P

Dag 2 ägnade vi åt lugnare aktiviteter, Nöjescafet fick sig ett besök när magarna kurrade och inköpslistan fixades i taxfree, kläder packades under mera prat och stinkande kaffe dracks av sköningen.

Men som med allt roligt så tog ju även denna kryssning slut. Jag hade gärna sett att den varat ett dygn till fast med en ny addning ennergi och en rejäl påfyllning i plånboken.

Till slut var vi ock änå tvungna att skiljas åt då Annelie och Carro skulle med en buss och jag själv med en annan.

Så fort jag hittat en plast och satt mig tillrätta på bussen så kom chauffören och frågade om jag kunde flytta bak i bussen. Tydligen skulle det komma en handikappad som hade riktigt svårt att gå som verkligen behövde sitta där jag satt. Jag förklarade att jag inte kunde sätta mig längre bak i och med att jag blir åksjuk. Då frågade han de andra utländska tjejerna om satt bredvid med de stenvägrade. Chauffören frågade mig då om det bara var åksjukan som hindrade mig och när han fick klart för sig att så var fallet så erbjöd han mig att sitta på den fällbara stolen bredvid förarplatsen, vilket jag gjorde. Men medan den äldre herren och hans fru skulle sätta sig med hjälp av chauffören så fick jag sätta mig på förarplats en stund för att de skulle kunna komma förbi.

Jag kom hem en bra stund före de andra tjejerna och det var nog tur att ja redan satt i soffan då jag fick mess om att de fick lyxen att få åka limo. Hade jag inte redan suttit hade jag nog fallit omkull. Men om några förtjänar den lyxen så är de helt klart de båda.

Nu sitter jag här och önskar att de båda bodde närmare för jag vill träffa igen. Det är å sällan jag träffar folk jag känner att ja kan vara mig själv med. Det var å skönt, kändes så lyxigt att känna sig accepterad precis så som man är.