Kalas i krash
Jösses, en sådan dag vi har haft. Startade dagen tidigt med att duscha ur olivolja ur håret och göra mig i ordning infr firande av svägerskan hemma hos svärföräldrarna.
Vi kommer dit och har en trevlig stund medan svägerskan öppnar sina paket och sedan då vi äter. Men svärfar ger gliringar redan då svägerskan öppnar ett paket från mig. Det innehåller en sköterskeklocka, samma modell men annat utseénde jämfört med bilden.
Vi kommer dit och har en trevlig stund medan svägerskan öppnar sina paket och sedan då vi äter. Men svärfar ger gliringar redan då svägerskan öppnar ett paket från mig. Det innehåller en sköterskeklocka, samma modell men annat utseénde jämfört med bilden.
Svärfar klankar ner på mig för att jag gett en klocka om inte går rätt, för så kan man ju absolut inte göra. Redan där tog jag illa vid mig men valde att föröka svälja min reaktion och mina känslor för att inte förstöra firandet för svägerskan, men svärfars kritik gjorde ont inom mig. Den mannen är ta mig fan inte nöjd med något jag gör, allt, precis allt är fel och det är han duktig på att påtala.
Efter en stund gick jag in och kelade lite med jäntas hamster Monster, rätt vad det är dyker det upp en svart okänd hund på tomten som svärfar fångar in. Kort efter det brakar helvetet löst ordentligt och svärfar gör bort sig totalt.
Efter en stund gick jag in och kelade lite med jäntas hamster Monster, rätt vad det är dyker det upp en svart okänd hund på tomten som svärfar fångar in. Kort efter det brakar helvetet löst ordentligt och svärfar gör bort sig totalt.
Svärfar blev så stressad och upp i varv av att få tag i en rymmarhund och så totalt fokuerad på att hitta hundens hem att han helt glömde hur man uppför sig.
Alla var nyfikna och följde efter svärfar då han gick iväg med hunden, och då han inte på minsta vis visade att han ville gå själv så trodde vi ju alla att det var ok att följa med.
Men så var det inte, han förväntade sig att vi alla, inklusive min son som precis som jag har diagnos skulle veta vad han tänkte och hur han tänkte utan att han själv sulle behöva hjälpa till genom att öppna truten och säga på ett vettigt sätt hur han ville ha det.
Plötsligt slinter det bara och han fräser "måste gårdens alla ungar följa med". I min värld är det en fråga, så tolkade Bustrollet det och svarade bara ja och travade efter. Både jag, Babblis och Skräpfia reagerade på tonfallet, mer än på själva orden. Men pedagogiskt framfört var det minsan inte. Jag hörde en svordom mitt bland orden han sade också, men han envisas med att han inte sade någon, strunt samma. Oavsett vilket så hade han kunnat hantera allt så mycket bättre genom att exempelvis stanna och säga "det är bättre att ni alla går tillbaka hem så går jag själv, det stressar hunden mindre".
När jag kom tillbaka hade jag inte minsta lust alls att stanna kvar utan ville helst åka på en gång trotts att tårtan inte ens tagits fram. Jag ville bara hem vilket jag upplyste barnens far om.
Svärmor reagerade på vad jag sade och kom och pratade med mig. Jag berättade då vad som hänt och vad sväfar sagt. Hon höll med om att det inte är för mycket begärt att han faktiskt försöker tänka sig för hur han uttrycker sig.
När han kom tillbaka mötte han av en utskällning av svärmor (hon växte i mina ögon då för det var första gången jag sett henne säga emot sin man). Hon ville att svärfar skulle be om ursäkt, det vägrade han att göra för han hade sälvklart inte gjort fel, det var ju vi som gjort fel, han hade minsan ingen anledning att be om ursäkt. (Han sjönk otroligt fort i mina ögon då.)
Sen bjöds ja på en riktig överaskning, barnens far tog sig ton och förvarade sina barn som en tigrinna försvarar sina barn. Då blev mammahjärtat varmt inombords och han (barnenas far) växte i mina ögon. Hos svärfar slog det då lint ordentligt, han såg fullkomligt rasande ut när han gick tätt tätt intill barnens far, jag hade inte alls blivit förvånad om barnens far fått en snyting så han sett stjärnor av sin far där och då för så såg det ut, svärfar var så arg att han skakade och gck tätt tätt inppå barnens far som dock stod kvar och inte backade ett steg (ovanligt), han brukar backa för sin far, i varje fall av vad jag httills sett, men säkert har det skett tillällen som jag inte sett också.
Efter mycket om och men bad svärfar om en halvhjärtad ursäkt som ja, den kändes inte äkta. Inte då han kort innan sagt att han mnsan inte skulle be om ursäkt, när den sen kommer och vi upplyser om att vi inte tror på den och att han får anstränga sig mer så fräser han "jag har bett om ursäkt" och förväntar sig att allt ska vara bra. När vi säger att han just sagt att han inte ska be om ursäkt säger han "det har jag inte alls sagt".
Svärfar försvarade sitt agerande med att han var så fokuserad på att hitta rymmarhundens ägare att han inte tänkte på något annat... Gah... De kan hända ALLA. Men har man barnbarn med diagnos MÅSTE man tänka sig för och när man gör fel, vilket händer alla då måste man kunna stå för det och be om ursäkt och förstå varför man ber om ursäkt. Kan man inte förstå varför man ska be om ursäkt så får man vara vuxen nog att LYSSNA så man kan förstå.
Babblis ville över huvudtaget inte gå in sen och han ville absolut inte vaa i näheten av svärfar. Någon glass eller tårta fick han heller inte i sig och det trotts att han gillar tårtan. Vi fick med tårta hem och hemma utan svärfar slukade han sin tårtbit och njöt av varje bit.
Babblis fyller år först i april och nu ikväll hade han världen ångest inför det och panikattack inför tanken att behöva bjuda sin farfar. Det tog lång tid att lugna honom men tll slut enades vi om att jag lovade honom att inte bjuda någon till hans eget firande som han inte vill ska komma och att vi ska vänta med att bestämma vilka som ska komma.
Sen bjöds ja på en riktig överaskning, barnens far tog sig ton och förvarade sina barn som en tigrinna försvarar sina barn. Då blev mammahjärtat varmt inombords och han (barnenas far) växte i mina ögon. Hos svärfar slog det då lint ordentligt, han såg fullkomligt rasande ut när han gick tätt tätt intill barnens far, jag hade inte alls blivit förvånad om barnens far fått en snyting så han sett stjärnor av sin far där och då för så såg det ut, svärfar var så arg att han skakade och gck tätt tätt inppå barnens far som dock stod kvar och inte backade ett steg (ovanligt), han brukar backa för sin far, i varje fall av vad jag httills sett, men säkert har det skett tillällen som jag inte sett också.
Efter mycket om och men bad svärfar om en halvhjärtad ursäkt som ja, den kändes inte äkta. Inte då han kort innan sagt att han mnsan inte skulle be om ursäkt, när den sen kommer och vi upplyser om att vi inte tror på den och att han får anstränga sig mer så fräser han "jag har bett om ursäkt" och förväntar sig att allt ska vara bra. När vi säger att han just sagt att han inte ska be om ursäkt säger han "det har jag inte alls sagt".
Svärfar försvarade sitt agerande med att han var så fokuserad på att hitta rymmarhundens ägare att han inte tänkte på något annat... Gah... De kan hända ALLA. Men har man barnbarn med diagnos MÅSTE man tänka sig för och när man gör fel, vilket händer alla då måste man kunna stå för det och be om ursäkt och förstå varför man ber om ursäkt. Kan man inte förstå varför man ska be om ursäkt så får man vara vuxen nog att LYSSNA så man kan förstå.
Babblis ville över huvudtaget inte gå in sen och han ville absolut inte vaa i näheten av svärfar. Någon glass eller tårta fick han heller inte i sig och det trotts att han gillar tårtan. Vi fick med tårta hem och hemma utan svärfar slukade han sin tårtbit och njöt av varje bit.
Babblis fyller år först i april och nu ikväll hade han världen ångest inför det och panikattack inför tanken att behöva bjuda sin farfar. Det tog lång tid att lugna honom men tll slut enades vi om att jag lovade honom att inte bjuda någon till hans eget firande som han inte vill ska komma och att vi ska vänta med att bestämma vilka som ska komma.