2

Psykiskt påfrestande och jobbig gårdag

Av respekt gentemot berörda anhöriga så tänker jag inte skriva ut vare sig namn eller platser. Men samtidigt är detta min blogg och jag behöver ventillera så jag hoppas mötas av respekt även från berörda anhöriga om de läser. Jag är inte ute efter att starta någon form av släktfejd, eller hänga ut någon utan helt enkellt skriva om hur jag mår och hur jag upplevde min gårdag med ett otroligt jobbigt möte. Snälla respektera hur du påverkar mig!
 
Under många år har vi haft våra konflikter, vi har båda våra orsaker till varför vi är och fungerar så som vi gör och vi kan båda å många i vår omgivning att tycka att vi är både svåra och jobbiga. Det har vi gemensamt, det är inte bara jag som är knepig, du är minst lika knepig och ju fortfare du inser det och börjar jobba på hur du är och fungerar, desto bättre bemött kommer du att bli av alla, inte bara mig.
 
Igår runt lunch satte jag mig i bilen och startade min resa uppåt i landet för ett besök som jag ville göra, men samtidigt var det ett besök som oroade mig mycket, jag viste ju inte riktigt vad jag skulle få se (uppleva).
 
Men hur konstigt du än kan tycka att detta är så var min största fasa/oro att få möta dig. Det har krävts många många timmar och möten med min samtalskontakt på öppenvårdspsykiatrin för att bearbeta mina känslor när det gäller just dig.
 
Min fasa slog in, när vi kom fram så var du i rummet. Min snälla mor som vet hur jag känner såg dig, hon gav mig en förvarning. Hade det inte varit för besökets ändamål och min egen beslutsamhet och stödet jag fick av de två som var med mig, ja då hade jag aldrig gått in i rummet, då hade jag flytt med svansen mellan benen.
 
Ja, jag vet att jag kan uppfattas både som social, framåt och ja även påträngande, men innerst inne är jag väldigt skör och osäker i främmande situationer och detta var just en sådan. Besöket i sig oroade mig, men också det faktum att du var där.
 
Du får mig att känna mig liten och obekväm. Men du framkallar också en isande skräck inom mig, en skräck ja inte kan förklara på annat sätt än att du skrämmer mig. Jag känner inte igen mig själv eller mitt beteénde i din närvaro. Du gör mig till en sämre människa, sen om det är medvetet eller bara sådan som du är, det vet jag inte.
 
Hur som helst så är jag förbannat stolt över mig själv och det är ta mig fan inte din förtjänst.
 
När vi kom in i rummet och du såg oss så ville du hälsa, det måste vara din inlärda kotym. Liksom att du vet att det bara "ska" vara så och då kan inget rucka på dina rutiner.
 
Trottd det lyckade jag samla mig såpass att jag faktiskt kunde besvara din handhälsning även fast de gav mig iskalla kårar av obehag och spädde på min redan begynnande stressrelaterade migrän ännu mera. Men jag lyckades och jag ställde inte till med någon scen. Bara det visar på de framsteg jag gjort. Men tro inte att det var för din skull som jag ansträngde mig till bristningsgränsen. Mina nerver var så stela och spända att jag bokstavligt talat kunnat spela på dem och jag hade den äckliga smaken av metall i munnen.
 
Jag ansträngde mig så mycket för hennes skull och bara för hennes. Jag är fullt på det klara med att hon var där fysiskt, men psykiskt var hon bara där korta stunder. Men jag vet ju faktiskt inte alls vad hon verkligen minns och jag vill inte chansa, jag vill under inga omständigheter att det sista hon skall minnas är konflikterna mellan dig och mig.
 
Förhoppningsvis håller du med, jag hoppas det i allafall även om ja inte vet vad som rör sig i ditt huvud. Mitt möte igår, inte bara med dig utan även med henne var otroligt påfrestande för mig. Ja har en likhet med min far, sjukhus, sjukdommar och äldre är obehagligt. Men man måste faktiskt försöka hantera det som är svårt också.
 
Men det du gjorde innan du gick var jobbigt för mig och just då uppskattade jag hennes demens och blindhet till fullo så hon slapp se för du var så nära att rasera allt. Bara för att jag gav dig ett finger (hälsade) så tro inte att jag glömt. Kom inte och be om en kram (kändes som om du försökte ta hela mig efter att ha fått ett finger) sådär igen. Jag fick verkligen stålsätta mig.
 
Ok, jag vet att hela situationen är jobbig för dig och att du känner att du inte får det stöd och den uppbackning du behöver nu inför alla tunga och svåra beslut. Men jag kan inte ge dig den tröst du behöver, jag har fullt upp med att ta kontroll över mig själv.
 
Jag var helt utmatad när jag kom hem, somnade tidigt, sov länge och somnade och sov flera timmar idag. Missförstå mig inte nu, jag ångrar inte alls att jag åkte upp, inte alls. Jag ville träffa henne medan tid fanns, men dig vill jag inte träffa. Ring min mor, ring min man, håll oss uppdaterade, råga vad vi tycker, tänker och känner, för vi bryr oss verkligen om henne. Men håll din distans till mig, håll dig utanör säkerhetszonen, då mår vi alla som bäst.
 
Den relation vi en gång hade kan aldrig komma tillbaka, det är för mycket som är förstört mellan oss. Låt oss i stället konsentrera oss på att göra hennes slut så bra och smärtfritt som möjligt.
 
12. Hälsa, blind, demens, distans, metall, nerver, psykiskt, relation, skräck, stressrelaterad migrän, säkerhetszon, öppenvårdspsykiatrin;
1 Hörni!:

Åh vad jobbigt det måste ha varit. Men du, vad bra skrivet! Du får verkligen fram känslan och kan verkligen uttrycka dig. Men vad tufft det måste ha varit. Bra gjort att åka dit trots allt.
Kram

Svar: Mmm... Jag kände att jag behövde skriva av mig men ville ändå inte skriva ut för mycket så andra kan lista ut vilka de handlar om... Ja det var otroligt jobbigt mwen jag är otroligt glad att jag åkte och stlt över mig själv som klarade av det.
aspieblogg.se

2 Anna:

Fint skrivet, det är så jobbigt att träffa personer som man verkligen har svårt att klara av, av olika anledningar. Duktig du var som klarade av det ändå! Undrade bara varför inlägget börjar med en karikatyr på en jude? Kändes konstigt för mig.
Kram!

Svar: Jadu, den bilden valde ja mest för att den är så lik personen jag har svårt för. Vederbörande är förvisso ingen jude, men i övrigt väldigt lik till utseénde.
aspieblogg.se