En Aspiebloggare

Wow... Ibland är svenska språket inte tillräckligt för att visa vad jag känner. Men försök att föreställa er att det inom mig spritter upp som fyrverkerier i allsjöns färger men i stället för glöd är det små hjärtan och rosenblad som sakta svävar ned från skyn. Ungefär så känner jag mig.

Jag känner mig rent lyxigt glad idag och det har flera orsaker. Ett är att vi varit hemifrån som familj och umgåtts och haft trevligt. Dock var det lite väl mycket trängsel bitvis på Örebrotravet men så fort jag kom ut så gick det att andas normalt igen.

Jag har aldrig någonsin varit på någon travbana tidigare och då har jag ändå bott på prommenadavstånd från Axevalla. Däremot har jag många gånger stått på banvallen utanför och sett hästarna träna på Axevalla.

Det enda som var lite synd idag var att det inte gick så bra för Femman som vi alla hoppats. Hon började tyvärr att galoppera.

En kul sak var också att det rätt vad det var kom en smurf prommenerandes som Jänta kramade. Men jag tror nog att smurfen varit in och tagit något i gammelsmurfens hus för det var fasligt vad han vuxit, inga tre äpplen hög här inte.

Det blev tyvärr inte av att träffa Femman denna gång då mannen helt enkellt inte hittade till stallbacken och inte trodde att han skulle få köra dit med bil och att gå var lite väl långt. Nåja, em annan gång kanske.

I stället fick jag äntligen möjligheten att träffa en bloggvän. Henne har jag velat träffa väldans länge så det var extra kul. Helt ärligt tror jag dessutom att jag fick ut mycket mer av att träffa Marie än vad jag skulle fått av att träffa springande pålägg. Jaja, jag vet att man inte skall kalla hästar fär det, men de känns liksom på något vis mindre läskiga då.

Marie kom i sin fina bil (ja, jag tycker faktiskt att den är fin) och mötte upp oss vid travbanan och tro det eller ej. Jag kände igen henne direkt då jag såg henne i bilen. Jag som i normala fall knappt ens känner igen min egen min om hon byter kläder.

Marie är jättego och mysig och inte började hon tugga på mig heller. Jag har alltid tyckt att hon dessutom är snygg, men hon är ju rena rama skönheten.

Var var jag nu då, jo hon kom bort till travbanan med sin bil och hämtade oss och sen följde vi med henne vidare till ett ställe. Åhh.. jag och min sablans durkslag till minne... Äsch, titta hos henne så får ni se var vi var och vad vi åt. Klicka här.

Maten var ljuvligt god, rena rama smakporgasmen i munnen och jag njöt av varenda tugga. Helt klart ett matställe jag mer än gärna besöker igen. Men trevligast av allt var ju så klart sällskapet. Dessutom överraskade hon mig med att bjuda på maten så det måste jag ju passa på att tacka för ännu en gång. Tusen tack. fantastiska underbara Marie.

Efter den underbara maten bar det av vidare mot Ica Maxi. Vi åkte bakom Marie eftersom hon hittar så mycket bättre än oss i de regionerna. Väl inne på Maxi passade vi på att fylla på förrådet av pålägg hemma och Jänta fick kopa sin leksak som hon längtat efter hela dagen. Hon ville köpa dem i Örebro men i vilken affär där var inte det viktigaste tydligen.

Tack Marie för att du kryddade min braiga dag till att bli så himlans mycket bättre än jag trott att det var möjligt. Fast jag måste erkänna att jag var lite smått nervös innan men du kändes så skön så nervositeten släppte direkt.
Jag ser redan fram emot nästa gång, för vist måste vi ses igen.

Sen måste jag ju passa på att tacka för fikabröd och matbröd och väskan som jag ännu inte kikat i. Jag vill ju dra ut på spänningen lite. Men jösses vad jag är nyfiken. =)