Camino
Har tittat på filmen Camino nu. Riktigt bra film måste jag medge. Lite seg att komma in i, men sen var det svårt att sluta titta. Men jösses vad ont i halsen jag fick på slutet. Så himlans sorglig film.
Handling:
En liten flicka i de allra tidigaste tonåren ligger för döden under svåra plågor i en sjukhussäng i Pamplona i norra Spanien. Tumören i ryggraden förlamar henne, cellgifterna framkallar ideliga kaskadspyor, hon har förlorat synen och upplever starkt att hon gradvis ruttnar inifrån och stinker i högan sky. Vid sängen står en bister svartrock och talar om för de förtvivlade föräldrarna att de ska känna tacksamhet.
Och precis där brister det för den stackars pappan, och som man har väntat på det. Med ett stilla, återhållet raseri frågar han vad det finns att vara tacksam över i just den här situationen. Frågan besvaras inte där och då, men det har tydligt framkommit hur prästerna från Opus Dei resonerar. Att Gud skickar dessa svåra prövningar på den lilla Camino, som hon heter, antyder att hon är utvald. Kanske kan detta martyrium rentav resultera i en helgonförklaring för deras unga sektmedlem. Och vore inte det finemang, så säg? Kanske vore det bästa att helt enkelt avbryta all behandling och lägga saken i Den Allsmäktiges egna händer?
Lilla Camino heter inte som hon heter av en slump. El Camino (Vägen) är namnet på en av Opus Deis heliga skrifter, författad av grundaren Josemaria Escrivá (befordrad till helgon 2002) och utgiven i definitiv form 1939. Här uppmanas de rättrogna att bekämpa mjukhet i sinnet och andlig lättja eftersom Herren, enligt Skriften (Uppenbarelseboken), kommer att spy ut den som är ljum ur sin mun. Hårdhet, beslutsamhet och försakelse är vägen till himmelriket.
Mitt betyg:
Kanske borde jag se den =)