En Aspiebloggare

Fick en kommentar från en tjej som ville att jag skulle berätta mera om mig och min Asperger och det är något jag gärna vill göra, men helt lätt är det inte. Men jag gör ett försök, men räkna med att detta inte beskriver hela mig, det är bara en liten liten del, jag är så himla mycket mer än jag själv kan berätta och framförallt är jag mer än "bara" Asperger.

Få nu inte för er att tro att jag tog illa upp av förfrågan föär det gjorde jag absolut inte. Jag uppskattade det men lite av kruxet med just Asperger är att jag inte alltid förstår er och ni förstår inte alltid mig. Så är det liksom bara och ju fortare både ni och jag accepterar det ju lättare blir det för oss båda.

Något jag starkt ogillar är när folk mer eller mindre vill hänga en skylt runt halsen på mig med texten Asperger. Jag är inte Asperger, jag heter inte Asperger, aspergers syndrom är en del av mig. Ni har väll ingen skylt runt halsen där det står "Jag har hår", bara för att ni har hår på huvudet? *ler* Nä, precis, det var ju det jaag viste. Så kom igen nuu, vem är jag.

Jo, jag är en mamma som under hela min period som mor och tidigare som tonåring och dessförinnan som barn kännt mig annorlunda. Jag har liksom inte passat in i sammhällets färdigstöpta mallar på hur man skall vara och hur man skall se ut. Jag kom tidigt underfund med att jag är unik, och vet ni vad. Det är helt okej att vara unik, vet ni en sak till, ni är också unika.

Aspergers Syndrom är för er som inte redan vet det en funktionsnedsättning, inte en sjukdom, och nej, det smittar inte. AS som jag även brukar förkorta Aspergers Syndrom är inget man botar som tex huvudvärk, förkylning och tandvärk, nä, det är något man lever med. AS är inget som försvinner, men det behöver heller inte vara ett problem. Det blir lite vad man gör det till och hur ens omgivning hanterar det.

Min personliga erfarenhet är den att omgivningen i vissa fall har svårare att hantera min AS än vad jag själv har. Exempel på det är när det tex är släktmiddagar och de vill att jag skall uppträda och vara på ett visst sett, en det går inte. Jag kan bara vara som jag är. Det gör det svårt för omgivningen för de måste anpassa sig efter mig.

Jag är själv glad astt jag begåvats med AS, ok, jag har svårt för mycket som tex sociala kontakter, att träffa folk och umgås, förstå det hemliga språket (det som inte uttalas). Jag tar saker som sägs just som de sägs, så säg inget du inte menar till mig. Skämt tex är något jag inte alls förstår vitsen med. Jag tycker det är skitsvårt att veta när folk är allvarliga och när de skämtar och vet jag inte så låtsas jag oftast som om det regnar eller så tar jag väldigt illa vid mig och känner mig utstött och sårad för att folket omkring mig inte violl tala mitt språk.

Men i stället kan jag mycket annat som tex om jag får göra något in om mitt specilintresse, då kan jag satsa 210% på det. Just nu är det tvserier som gäller och då menar jag på att jag tittar en hel del, oftast flera avsnitt om dagen.

När jag gick i högstadiet var mitt specialintresse Elvis Presley med resultat att jag då lärde mig ja allt jag kom över om honom. Jag läste om honom, lyssnade på honom dagarna i ända i min  freéstyle. Jag spelade in varenda film han var med i. Fiolmerna kunde jag sedan titta på om och om och om igen. Jag läste alla böcker som handlade om honom och dden jag än idag tycker är bäst är "Elvis & jag" som skrevs av Pricilla Beaulieu Presley.

Kvällar och halva nätterna låg jag och lyssnade på Elvis medan jag tiottade på min stora planch av honom som jag hade i fotändan av sängen.

Ja, jag vet att det låter som om jag var förälskad i honom och ja, det var jag nog också på sätt och vis.

Sen eter det har jag haft perioder då mitt specialintresse har varit att tex lära mig så mycket jag kunnat om Lillhärdal och därefter om släktforskning, vilket jag mötte min man genom.

Så nä, det är inte alls av ondo att ha AS, inte för mig.

Däremot har ag konstaterat att jag tänker annorlunda än er som inte har AS, ni tycker att jag tänker konstigt och i krokiga vägar. Men vad är det som säger att mitt sätt inte är lika rätt som ert?

Jag kommer till mål jag med, men jag tar min egen väg och det tar kanske längre tid för mig men jag får oftast uppleva mera på vägen.

En del av min AS gör att jag har svårt att organisera, hitta startknappen till tex att städa. Jag förstår inte alltid blanketter och papper utan får då be om hjälp med dem.

Jag måste ha saker planerat och ha rutin, jag ogillar starkt att bli överraskad, speciellt av oväntat besök hemma tex. Sådant får mig att må riktigt dåligt.

Jag är rastlös på kvällarna och det kryper i kroppen på mig och jag har svårt att slappna av. Jag vet inte om just det har med AS att göra, men min samtalskontakt har sagt att stresströskeln hos en med AS oftast ligger något högre än hos en icke AS, vilket gör att när jag väl känner mig stressad, då blir jag hyperstressad i stället.

Jag känner mig som tryggast då jag känner att jag har kontroll och vet vad som skall hända, att jag alltid liksom är ett steg före. Sen att ringa och ta emot samtal av folk, ja sådant känner jag att det är extremt jobbigt så numera går alla telefonkontakter från min samtalskontakt, sjukgymnast, arbetsterapeut, habiliteringen, lasarettet m.m via min man som agerar telefonkontakt och sorterare.

Utan min almenacka vore jag helt borta. Jag känner mig vilsen och avklädd bara den inte ligger där den skall.

Nä, nu känns huvudet tomt så jag vet inte vad jag ska skriva mer än möjligen det att efter jag träffat folk, spelar ingen roll vilka så är jag jämt så in i norden trött att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

Undrar ni mer är det bara att fråga. =)