Igår när Milo kom hem från förskoleklassen så berättade han att han skulle vara tillbaka i skolan vid halv fem för de skulle ha uppvisning och vi skulle vara publik.

Sagt och gjort, det var ju bara att göra en liten snabb omplanering för att se till så vi skulle lyckas vara där i tid vilket ju gick bra.

Jag måste säga att barnen var aldeles otroligt duktiga både på att sjunga, dansa och spela trummor. Riktigt imponerad är jag, och vad gäller Milo så är jag sådär otroligt stolt som bara en förälder kan känna sig. Ni vet, sådär så tårarna kommer, det gör lite ont i halsen, man ler å man nästan slår knut på sig själv och det känns som om man skall spricka av alla känslor som man inte riktigt vet var man ska göra av.

Säg, vist känner ni igen känslan?