Så djävla jobbigt
Fy fan vad jobbigt det är att vara jag ibland. Min omgivning förstår mig inte och själv kan jag inte förklara hur jag fungerar, tänker, känner och reagerar. För mig är det fördjävla svårt att förstå att det kan vara ok att göra en sak en gång men inte nästa. Speciellt 
då både hon och han skrattade första gången, nästa gång skäller de i stället och jag står sårad och förvirrad kvar och undrar vad som händer.
Jag har svårt att känna igen folk. Jag kopplar dem till platser. Exempelvis minstingens lärare, hon skall vara i klassrummet, då vet jag v em hon är, då kopplar jag rätt. Men möter vi henne på Kvantum ja då felkopplar jag och får liksom ingen igenkänningssignal. Knepigt, men det är ju ändå med folk som inte står mig så nära, då är det liksom lättare att bara snabbspola förbi det kapitlet i mitt liv och gå vidare.
Värre är det när det gäller någon som står mig nära, då tenderar jag att liksom slira fast och köra samma spår om och om och om igen och nöta ut resterande omgivning såväl som mig själv.
Nu gäller det en person som står mig nära. (Vill ej namnge men jag tror personen känner igen sig) Hur som helst. Jag känner personen som en avslappnad person som ja inte på något vis brukar göra sig märkvärdig och på olika vis snoffsa till sig när jag träffar vederbörande. H*n brukar liksom bara vara på ett aldeles särskilt avslappnat vis med mjuka goa linjer 
som jag uppskattar och älskar.
Men så finns det perioder då h*n vill snoffsa till sig aldeles extra för att vederbörande sägeer sig inte gilla sitt normala utseende. Känns som om vi ser olika sakeer fast motivet är detsamma. Jag ser den finaste människa jag vet. Kanske är det därför det gör så ont inom mig när jag inte kan få in samma känslor i mig av igenkännande, lugn, trygghet och glädje då denne person snoffsat tll sig så h*n blir nöjd. För mig känns det mera obekvämt och ja tillgjort för det är inte så h*n brukar visa sig för mig.
Jobbiga känslor inom mig just nu. Ja, jag vet att det i min Asperger utredning också står en del om att människor för mig är platsbundna. Men de är också bundna till hur de brukar se ut normalt. När de ser annorlunda ut blir det knas i mitt huvud.
Exempelvis: Ta en person som använder smink varje dag, då reagerar jag inte på deras helgsminkning, men använder de aldrig smink annat än till helgen då blir det knas hos mig igen. Samma är om en person som alltid rakar sig låter skägget växa ut eller tvärtom plötsligt rakar bort skägget, dåp får jag svårt och måste liksom leta efter mina bekvämhetskänslor inför den personen.
